Nej, jag tycker inte alls om det.

Även om jag ibland kan se en liten glimt av ljus långt där

framme så känner jag mig alltid så ensam.

Jag känner att min styrka som jag en gång hade är helt borta.

Det är inte mycket kvar i alla fall.

 

Det handlar inte om alla andra egentligen, det vet jag om.

Det handlar mig, mitt sätt att tänka, mitt sätt att vara

och mitt sätt att behandla saker och ting som händer i vardagen.

Nu, mer än någonsin, önskar jag att jag var precis som alla andra.

För priset jag får betala, prisat alla mina nära och kära får betala för att jag ska vara så jävla speciell är högt.

Jag är inte ens speciell längre.

 

Det finns så många andra som sedan länge har tagit över den platsen.

Jag försöker släppa taget, jag försöker så in i helvete men jag kommer inte framåt.

Jag har försökt precis allt som jag kan tänka mig utan en enda gnutta framsteg.

 

Om det finns något jag önskar nu så är det att jag föddes till en helt normal människa, som mina gamla klasskamrater.

Det är när jag ser dom, dom och alla andra som jag inser hur snett jag har hamnat.
Jag borde aldrig öppnat upp mig själv från första början.

Även fast jag då inte hade mött människor som betyder mycket för mig,

men jag hade då inte heller inkräktat hos någon.

Jag hade inte skadat eller skadats..

 

I mångas ögon kan allting verka ganska "normalt" men om vi skulle lägga upp alla brister och fel som skulle det ganska snart bli uppenbart att så inte är fallet. De allra närmsta vet det. De har förstått och sett allting...

 

Just nu känner jag mig så låg. Jag känner en sådan otrolig hopplöshet. Både när jag tittar framåt och när jag tittar på idag. Jag har släppt det förflutna. Jag var liksom tvungen att låta det gå. Det fina har jag naturligtvis sparat och det kommer aldrig någonsin försvinna, och om det någon dag skulle börja försvinna så gör jag slut på det som kallas mitt liv.

 

Jag ber egentligen inte om så mycket, jag vill bara vara nöjd. Lagom räcker...

Mina händer är bundna bakom min rygg, föreställningen som jag sitter och tittar på är inte min genre helt enkelt.

Jag måste väl någonstans inse att jag inte är som dom. Jag har egentligen aldrig varit det och kommer definitivt inte att bli det heller. Om det innebär att jag måste släppa mitt liv, låta det passera. Då får jag göra det.

Jag mår inte bra av det här, ovisheten kväver mig samtidigt som tanken på ett annat liv skrämmer mig mycket mer.

 

Hur jag än gör så är det jag som förlorar, det är det som känns så otroligt jobbigt.
Jag menar inte att jag önskar att någon annan skulle förlora, absolut inte. Jag önskar bara att det fanns ett sätt som gjorde att alla blev vinnare i slutet. Att ingen skulle ta skada utan att alla skulle vara till freds med livet. Förut fanns det alltid någon form av flyktväg, bort från alla tankar som springer maraton i min hjärna, men problemet nu är att jag har kommit till en punkt i livet då jag hela tiden måste hitta nya flyktväger,  Så fort jag använt en så försvinner den, eller nej den försvinner inte men den liksom slutar att fungera.

 

Ibland tröttnar jag till och med på det som håller mig ovanför vattenytan. Musiken...

Jag har börjar tvivla mer och mer... Jag har säkert spenderat 100 tals timmar, skickat 100 tals mail och slitit dubbelt så mycket psykiskt för att försöka locka fram låtar. Men överallt så slår jag i en vägg. Ibland känner mig sådan hopplöshet även där. Jag har börjat tvivla på mig själv. Min förmåga att någonsin lyckas.

Kanske är det bara jag som är patetisk nog.. kanske är det bara jag som går runt i min lilla bubbla, där jag ibland tänker att jag är menad att bli något större, något mer än att jobba, supa på helgerna. Kanske är det bara så att jag valt att det inte är ett sådant liv jag vill leva. Men ibland blir det inte som man vill.

 

Tankarna om alkoholen.

Så länge jag kan minnas har jag levt med det helvetet hemma.

Jag har sett folk som råkat illa ut, jag har sett hur folk blir och hur det förstör.

Det handlar inte om att jag inte tycker om att gå ut och dansa. Jag lovar att om all alkohol försvann från vår planet och de skulle börja sälja saft och bullar på krogarna. Då hade jag förmodligen varit den som kommit när de öppnade och stuckit när de stängde. Allting handlar om att jag far så otroligt jävla illa av fylla. Fulla människor, beteendet som växer fram ju mer man dricker. Det är helt enkelt så att det skadar mig så otroligt mycket på grund av vad jg varit med om, och det är ingen bortförklaring, det är ren fakta.

 

Alla kan inte rätta sig efter mig det förstår jag fullt ut, jag köper det.. Det är helt enkelt så att man ibland kanske kommer till en korsning där man måste välja, hur svårt och tråkigt det än är...

En korsning där valmöjligheterna är få men valet i sig är riktigt jävla svårt.

Jag kan inte bara gå iväg, det går inte. Det är för mycket i mitt liv som hindrar mig från just den biten.

Men jag själv måste finna mig i att jag inte kan göra mer.

Jag har gjort så mycket jag kunnat.

Jag kommer helt enkelt inte längre och jag måste snart välja väg i korsningen.

Sen kan jag bara hoppas att de andra följer med eller möter upp mig vid nästa korning..

 

Det är med tårar jag skriver, texten blir suddig men jag kämpar mig fram igenom denna djungel av oskrivna tankar. Jag vet aldrig vad som kommer skrivas, jag låter bara hjärnan och fingrarna samarbeta och det som kommer ut ska väl helt enkelt komma ut då..

Nu tar jag en paus för jag måste äta något..

Låg i blodsockret...

 

 

Tänk om det är så hemskt...

Att vissa av oss hamnat här av misstag?

"To much wine and to much song, wonder how i got along"...

 

Tänk om det är så att vi alla är en del av ödet. Låt säga att allting är förbestämt.

Sen någonstans på vägen så har vissa människor lite för mycket fri vilja och det går snett..

Jag kanske var på rätt väg, men jag klantade till det... Rejält... Vad har jag då kvar egentligen?
Antingen står jag här och mår dåligt med hoppet som gungar fram och tillbaka

eller så står jag här och släpper taget och mår dåligt på grund av det.

Problemet blir att om jag står kvar och fortsätter hoppas och sen kommer det negativa besked.

Ja då vet jag inte om jag kommer att vara kapabel till att svälja det. Då har det liksom tagit för mycket från mig.

Men om jag går härifrån så kanske det händer något och då är jag sedan lång tid borta...

Vad jag än väljer så mår jag som jag gör...

 

Den jag är, på grund av den jag varit, gör att jag inte är tillräcklig.
Det är den bittra sanningen, hur vi än väljer att se på det...

Mina ord, mina tankar, mitt jag är inte längre det som står i fokus.

Jag står med världen på mina axlar och jag hade orkar ha det så i resten av livet om jag bara hade något som höll om mig på natten.. Något som uppskattar mitt jag för den jag är, inte den jag varit eller den jag är imorgon..

 

Vi lever här och nu. Imorgon kan allting hända. Vi har inte längre gårdagen, den har passerat och vi har absolut inte morgondagen, den existerar inte ens ännu. Det lämnar oss med idag.. VI kan sitta och planera och önska hur mycket vi vill, men om jag skulle bli överkörd imorgon så skulle allt det vara förgäves.. Det gäller att ta vara på det vi faktiskt har. Jag tror jag har ett exempel. Låt säga att jag sålt någonting, det gör att jag inte längre äger den saken. Idag kan jag inte göra något åt det. Jag vill köpa en plattTV. Men jag har den inte ännu, alltså kan jag inte titta på min plattTV... Idag har jag en tjocktv, jag får titta på den. Njuta av det som den ger mig, tills dess att jag har råd att köpa min PlattTV...

 

Jag tror att vem som helst skulle fatta mitt budskap med min första förklaring, jag ville bara försöka förtydlga det..

 

Klockan är 01:57... Snart är det Lördag morgon.. Helst av allt vill jag hålla mig vaken så jag kan sova bort hela morgondagen.. För den kommer inte ge mig något. Jag vet... Man ska leva för dagen, det sa jag själv. Men det är skillnad.. Jag tror det i alla fall..

 

Hur det än blir framöver så kan inget få mig att sluta älska dig...

Jag kommer alltid bära min ring runt halsen. Det är också en sak.

Jag minns att när den andra ringen försvann så trodde hon att allting händer av en anledning.

Kanske försvann den största delen av mig i henne då.. Jag har min ring kvar. Det måste ju betyda någonting, om nu allting händer av en anledning som hon sa... Jag har den kvar, jag bär den runt min hals. Det gör jag för att påminna mig om vart jag varit, vart jag är och vart hon har lärt mig på vägen hit. Skulle någon försöka inkräkta på just den detaljen så skulle jag högst trodligen be personen i fråga att fara och flyga..

 

Det som varit har redan gått förlorat, det kan ingen ändra på, inte ens den allsmäktige..

Jag väljer att ta med mig det positiva. Bara det positiva. Det positiva blir minnen och det negativa blir erfarnheter..

Jag vill inte längre suga energi ur människor. Jag vill bara att alla ska må bra.. Innebär det att jag måste ta en annan väg så är det väl så det måste bli. Även om jag inte vill det eller ens vet om jag skulle klara av det...

 

Om något skulle gå snett på vägen så hoppas jag att man i alla fall får finnas kvar någonstans.

Att man minns det som var bra hos mig, inte det som var mina fel och brister.

Jag hoppas att man inser att jag är en av väldigt få människor som skulle ställa upp vad och när det än gällde.

Att jag är en av de få som faktiskt skulle offra mitt liv om jag var tvungen att välja.. Jag hade gjort det för att jag är den jag är, för att jag värdesätter alla andra så mycket högre än mig själv. Det är inga tomma ord.

Jag skulle alltid komma för att hjälpa till. Många andra säger att de skulle göra det men det är där det skiljer sig..

 

Det är tomma ord... För dom känner inte er som jag gör. Jag känner precis allt som ni känner. Det är det negativa hos mig, i vissa fall.. För alla smällar som livet ger er, får jag ta också. Jag gör det mer än gärna, för jag älskar er.. Inte älska som i att "tycka om" utan älska som att "avguda till max" Jag uppskattar er och älskar er för precis allt ni är. Negativa som positiva saker.. Precis allting som gör er till er. Det älskar jag...

 

Jag får nog ta och ge upp för ikväll.

Väntade på ett samtal men jag antar att det är en trevlig kväll och det vill jag inte lägga mig.

Jag finns här imorgon också. Dagen efter det också.. Tills den dagen då jag inte finns där mer.

När det blir av vet jag inte. Det vet säkert ingen annan heller.

 

The End...

 

Alice In Chains - Down In A Hole

 

Världs..

Allting jag säger ska alltid komma ut fel eller omvandlas

till något annat i någon annans öron.

Jag är jävligt ledsen att jag inte har något liv,

att allt jag kan göra är att finnas till för dom som behöver mig.

 

Jag vet inte vem jag är längre.

Ibland känns det som att du vill att jag ska släppa taget.

Varje gång jag släpper lite så är det precis som att det bara är då du kommer ihåg att du saknar mig.

Jag kanske inte alltid kommer vara levande och vandrade på denna jord.

Livet är en gåva som vi absolut inte ska ta för givet. Döden hemsöker alla och vi har inte någon aning om när.

Jag kan dö imorgon när jag sitter på bussen påväg till stan. Vi är alla räknade.

 

Jag vill inte dö ensam.

Jag vill inte att våra misstag ska sätta stop för framtiden och det som kan bli hur jävla fint som helst.

Men nu gör dom det ändå och allt jag kan göra är att sitta lugnt varje gång som det svarta hålet i mitt bröst öppnas upp och jag faller framstupa rakt ner.

 

Du gjorde mig hel, jag gjorde dig trasig.

jag antar att jag förtjänar detta helvete trots allt.

Nu har vi hamnat så långt in i mig själv så att det nästan blir äckligt..

Min tanke är att det kommer vara här jag skriver precis allting som jag känner innanför bröstet.

Det kommer nog inte vara någon som läser och anledningen till det är enkel.

Man uppskattar inte alltid det som jag tycker och tänker men framförallt känner.

 

Här skriver jag av mig på riktigt.

 

Jag lever men ibland vill jag dö. Vissa dagar.. Det känns som att ingenting kommer att vara värt det i slutet.

allt man gått igenom och allt som fortfarande finns kvar att göra. Ibland ser jag ingen mening med det alls.

Ibland gör det mig rädd och ibland gör det mig stark.

 

Ingen frågor längre hur jag mår. "Hej hur mår du?" existerar kanske, men den är sällan framställd så att man känner att man verkligen verkligen undrar hur jag mår.

 

Jag mår skit.. punkt.